Draken - den goda!

Har idag upplevt det nästan fånigt gemytliga med att bo i Draken/Drakburgaren/Drakenberg. Ja eftersom det är så vidrigt mörkt på den professionella fronten just nu för den med feministiska teoretiska intressen så tillåter jag mig att vältra mig i de plustecken som det så kallade privatlivet innehåller, och Drakenb. med dess mäniskor är definitivt ett av dem.

Vi håller på att utveckla ett slags granngemenskap med många av de ingredienser man behöver när man är småbarnsförälder: Vi hämtar varandras barn på förskolan, käkar blodpudding hos varann och kan numera låta våra små treåringar leka själva hos kompisen. Att det sedan är femtio bokstavliga meter till parken å pulkabacken gör det inte sämre, och till sommaren ser jag för mig avspända grillfester... Nåja, vi får se. Men det är sjukt sjukt bra att bo här. Det är som ett litet mikroklimat bland husen. Vi ser ut över gatan kring vilken Drakburgaren breder ut sig och när jag vaknade imorse såg jag hur den första bilen gjorde spår i snön (ja då fattar ni att det är rävtidiga mornar vi talar om), hur enstaka folk vandrade till jobbet och så småningom hur barnvagnarna började rulla mot någon av de fyra(!) förskolor som ligger här inom en radie av hundra meter. Vi talar idyll. Aldrig villa i förorten, jag svär.

Jojje har annars gått ifrån sin totalt blida image och låter numera som en liten dåre med ojämna och oberäkneliga mellanrum. Ljudarnas konung, som han numera kallas i hemmet. Det går inte att ta honom till offentliga platser för att äta (det är då han drar igång) såvida dessa inte är mkt stimmiga. Men då tycker man ju synd om honom. En gång av tre är det iaf galet kaos med starka inslag av ovärdighet på allas sidor, så "att gå och fika" är inte på tapeten ifall han inte sover.

Har annars klämt fyra konferenser på två veckor så jag tål att täras på barnwise. Nu stundar julavslutning med Samgenus å så min definitiva flytt från Uppsala Rock City. Det ska bli skönt.

Galet folk

Läs detta. Världen mår dåligt! Jag återkommer i saken.

de Sade å Social Text - nu i Aftonbladet

Läste en av de absolut vettlösaste artiklar jag sett in years, om Markis de Sade. Det rasar nån slags debatt på Aftonbladets hemsida som jag inte har för avsikt att ge mig in i, jag skulle never ever fixa att läsa de Sade, tycker ju att Petra Östergren och Harry Potter tillhör skräckgenren for real. Men en idéhistoriker skrev ett försvar för de Sade som fick mig att skratta hysteriskt - säkert betingat av att jag också blev rädd för texten - för den illustrerade ett slags vanvettigt snurr på alla begrepp.

Författaren gjorde ett slags pastisch tror jag på den där berömda artikeln i Social Text där fysikern Alan Sokal lurade upp "postmodernisterna" på läktaren med en artikel bestående av nonsens (detta har sedan emotsagts av de berörda läktarfolket, men detta är en annan historia). Jag tänkte säkert tjugo gånger under läsningen av Edda Mangas artikel att detta måste vara ironi, it has to be! För här saknas vart instrument för styrfart.

Jag kan inte föreställa mig någon händelse som kan göra människan illa efter detta försvarstal - utöver påståendet om eller känslan av att vara, betrampad. Ni fattar, själva den remota wiffen av att man skulle ha blivit utsatt för nått eller någon lär alltså vara värre än alla purgatoriets knivar i stjärten. Men är man då inte ute på lätt farliga vatten? Eller vad sägs om följande passage (håll i hatten nu hörni för nu körs det):

"Juliette står för en risktagandets etik som inte håller det biologiska livet i sig som helig och för vilken välmågan inte är och inte kan vara ett mål. Våldet och dödandet är sammanbundna med ett extremt icke antropocentriskt förhållande till den egna sårbarheten. Sadismen är från denna synvinkel ett sätt att utveckla "den nödvändiga styrkan att uthärda de olyckor som naturen har i beredskap åt oss […] Den som kan göra sig okänslig för andras olyckor blir strax kallsinnig för sina egna". Från denna synvinkel kan Juliette betraktas som en antibiopolitisk hjältinna som inte ens medger släktets eller befolkningens överlevnad som naturliga mål. Mänskligheten/folket är betydelselösa: "rasens totala utplåning, som skulle bli den största olyckan till följd av människornas vägran att fortplanta sig, skulle bekymra naturen så föga att den inte skulle avbryta sin gång av den anledningen mer än den skulle ha gjort om hela släktet av kaniner och harar hade försvunnit från vår klot".

Ja det är så man vill tro att idéhistorien ensam skulle trona kvar efter det antropomorfa sammanbrottet. Or more likely orsaka det. Maja Lundgren formulerade sig bra ser jag nu på sin blogg om inläget ifråga: "Edda Mangas artikel är extremt tidstypisk, isande fascistoid, men det är huvudsakligen ett modetänkande som ofta filtreras genom något slags konventionellt avståndstagande från familjen. Även om det bara är akademiska tankeexperiment så har tankegångar som Mangas återverkningar på samtiden. Att göra sig av med känslor och empati - hur det blev ett ideal och varför, och hur det har kommit att cementera motsatsparet kvinnlig underordning masochism/ bödelmentalitet kan vi återkomma till."

Intressant är också artikelförfattarens definition av erotik: de Sades verk har alltid intresserat dem som skulle vara intresserade av erotik, skriver idéhistorikern och förklarar, "erotik, det vill säga för frågor som rör begäret och dess förhållande till den andre, könet, våldet och döden." Jaha. Du tänker så. Varför? Vad i hela fridens namn är det som har gjort att detta resonemang får passera utan att nån vrålar om hur dödsnormativt det är? Jeezzus. Men asså det är nog ett skämt fast jag är för trött på världen för att uppskatta det eller? Lite känslan av att allmän väg slutar här uppstår annars.

Ser också förresten att Evin Rubar - alias Iver Braun, Hitlers hemliga nånting ni minns, har gjort en ny dokumentär. Och ja, jag såg de inledande två minuterna och blev häftigt beklämd över alltsammans. Martin Aagård i Aftonbladet skrev om saken, och ja det låter ju som om Iver har hittat sin form men nog är det mycket som går i brunt just nu?

Och jo jag var ju i Tromsö om nu denna stream of conciousness ska få fortgå (ingen annan lägger ju band på sig so why me?) och det var svårt vackert och mycket givande. Gavs utöver kvalitetsmingel med genusrättare också tillfälle att bada i badtunna under norrskenet, bada i havet och barhänga med fiskare. Ja det ni. Var sedan på konferens i Uppsala, Gendering Violence - också det en mycket givande och uppgiggande tillställning om än i något mindre dramatisk miljö. Mer sånt. Nu. Mer smart folk.

Jävligt trista män jag är trött på er

Av allt jag både borde och skulle kunna skriva om väljer jag alltså detta. Den helt bedrövliga terminologi som nån tönt på Kvällsposten har valt att klä sitt rep om Tiger Woods många affärer i. Här snackas det om "en i stallet" och "en av Tigers absoluta favoritflickor" och ja läs själva och rys. Jävla fan, hur ska världen kunna bli det minsta bättre när det sitter en massa slibbiga gubbar och går i gång på asbeteenden, om vilka de sedan rapporterar med ord som lämnar gödselsmak i munnen.

900, från Tromsø

Vet att jag snackade om trådløst sist men jag får nog backa rørande den saken. Hænger i Tromsø i væntan på att genusrættslig konferens ska utbryta och har kapat datorn i hotellobbyn, och det ær fast lina måste jag tillstå.

Har vandrat runt i denna mørka byggd som luktar avgaser och hav i næmnd ordning - helvete vad folk jobbar mned tomgång hær. Har också lyckats få i mig ett så kallat skrovmål: Fish and chips. Lite væl mæktigt kanske, men nær man inte har någon att rådgøra med kan det lætt hænda att bestællningara sprinbger ivæg. Hoppas att imorgon kunna skaffa mig skuggan av en glimt av hur det ser ut hær, i nattmørker ær det omøjligt, i dagsmørker kan det gå vill jag tro. Har annars inte rønt den uppskattning jag hade hoppats før mitt ældsta och egengjorda norgeskæmt: Ja ni har ju borrat efter olja ett tag, men nær ska ni børja græva efter bredband? Hahaha ja tænk så vi kan skoja meed varandra øver kølen.

Nu upp på rummet før nån slags førberedande verksamhet. Genusrættarna lekar man inte med. Bæst att komma preparerad.

...och niohundra? Jo detta ær det niohundrade inlægget hær på bloggen. Hajja det den som kan.

Vi skulle förstås ta tjejer, om vi hittade några

Ja tror ni inte att det är så de resonerar? Jag talar om de många barnfilmer som tecknas och animeras och där idel pojkar och män tumlar runt i vad som ska föreställa angelägna episoder av äventyr, där tejerna samtidigt lyser med sin frånvaro. Eller, de kan vara med men aldrig som bärande av storyn, utan som enstaka bihang a la Djungelboken. Jag blir helt galen! Måste jag själv ge mig in i branschen med en produktion för att visa att det ju obviously - duh - är man själv som skriver storyn när det är påhitt, och att man då - olikt de svenska bolagsstyrelserna som har så svåra problem om man ska tro dem själva - inte måste hitta en kompetent kvinna till varje roll utan har möjligheten att uppfinna och besjäla henne själv.

Betraktar vi den sorgligt sorgliga underrepresentationen av kvinnor i det globala näringslivet och lägger den bredvid utseendet på den genomsnittliga fantasiprodukten barnfilm, är det uppenbart att dessa världar korresponderar med varandra kusligt väl. Varför skulle det då vara ett beklagligt men oönskat missförhållande att kvinnor saknas i den förra världen? Det verkar snarare var en naturlag, uppburen och försvarad av våra idéer om tillvaron, som säger att kvinnor inte bör ha en större del av kakan än dryga 10 procent.

Klart står därför att kvinnor - när drömmen tillåts bli verklighet på film - faktiskt inte platsar i de berättelser om världen som skapas för barn. Lika lite som de tycks platsa i styrelser som styr i denna världs ekonomiska sektor. Trots att filmer som sagt hittas på och kan/får/måste utformas efter skaparnas egna önskemål, fjärran från begränsningar i kompetensnivån hos en reell befolkning. Nej jag är så galet trött på detta att jag kreverar.

Tycker också att SVT och andra producerande enheter fullkomligt svämmar över av konceptet tre-killar-en-tjej: Det finns tamejfan inte ett barnprogran snart där kvinnor inte är i svårt underrespresenterat läge. Varför?

Kanske är detta inget annat en en återspegling av den demografi som råder i några av världens mest spännande regioner just nu: Typ indisk landsbyggd. Tre män på en kvinna, när föräldrarna själva får bestämma. Lägg till detta att männen också uppfattas som tre gånger så bra som kvinnorna och vi får vara glada att de alls får vara med i programmen. This goes for Sweden too alltså.

Helvete asså. Så eländigt.

En ljusglimt är Drutten och Gena, som trots mansobalans har festliga damer och många tjejer med i persongalleriet. Och visst finns det undantag men för att vara påhitt, alltså sånt där människan själv får styra, är det kusligt att se hur väl hittepået korresponderar med den värld vi skapat.

Eller: Ska vi på allvar tro att man från barnfilmens håll hade skrivit in fler kvinnliga roller bara de hade funnits fler fantasifigurer som är tjejer? Ja så måste det vara: Walt Disney med flera dominanter beklagar att man har så få tejer att tillgå i fantasin och menar att man inget kan göra förr än någon kommer fram och skapar dem. Då kommer vi att få se en bredare upplagd repertoar. Tills dess speglar deras produktioner bara verkligheten. Liksom bolagsstyrelserna.

Jobb var det. Men inte särskilt jobbigt.

Sandhamn

Är i den yttersta skärgården som det visst heter: Jag å Eva hänger på Seglarhotellet i Sandhamn och administrerar lite motstånd mot patriarkatet. Här är skönt. Har på ädre dar insett att inte bara fjällen passar mig utan även skärgården. Ja den klär mig vansinnigt bra. Imorgon är vi klara. Då åker jag till Uppsala Rock City och skriver kontraktet rörande försäljningen av min lägenhet. Sen vet jag inte. Kanske Chamonix? Eller hur var det nu? Har glömt hur schemat såg ut i veckan som kommer. Vi får höras på det trådlösa nätverket om saken.

Mina barn

Jojje och Sten har gett sig av, jag sitter här och förbereder ett framträdande jag ska ha imorgon. Det är märkligt hur ensam man kan känna sig när man inte är med sina barn. De blir som ett gift. Ett gift man kan klaga på och känna sig bunden av när man hänger med, men som det omedelbart blir till en plåga att vara utan när det försvinner iväg en stund. Georg är så offantligt söt, och så glad och nöjd. Han har skrattat från första levnadsveckan. Han ler så fort han möter en blick. Och han sover på nätterna. Man läger honom vid kl 18 (han är helt kvällstrött), sen vill han ha mat vid elva, utöver det sömn till sex-sjutiden på morgonen. Det krävs inga nattningsrutiner. Man bara lägger honom och stryker honom på pannan och kinden några gånger, sen vänder han sig på sidan och somnar. Han knastrar ibland vid halv fyra-fyra, men det är sällsynt, och blir det allvar är det för att han vill ha lite mer välling. Annars skrattar det barnet mest hela tiden (när han inte kräks).

Det är väl lika bra att skriva detta eftersom jag antar att denna enkla tid snart är förbi. Med ökat medvetande följer ju lite mer avancerade agendor, och att vara vaken och joxa lär hamna högre på listan inom kort det tror jag bestämt.

Den stora brorsan som nu är tre år och två månader har visat sig ha ett närmast kusligt minne, om jag nu ska säga något kort om dessa två. Jag har många gånger tänkt att det måste vara en slump, eller tur, men det är otroligt ibland. Han hade en tidig sägning om Mariatorget där vi var och gungade en gång när han var ca 2 år, och som han sedan omnämnde när vi kom tillbaka ett bra tag senare. Både jag och Sten bestämde oss för att vi hade hört fel, men nu börjar jag undra. Som när han vid två och ett halvt års ålder påpekade, när vi för andra gången gick uppe vid Högalidskyrkan - första gången var när vi var där på kalas i församlingshemmet typ tre månader tidigare - att: Här var vi på kalas. I förrgår cyklade Sten och Frank vid vattnet vid Hammarbyhamnen. På precis rätt plats utbrast Frank: Här bor Erik. Det var platsen där Eriks båt låg i somras, där Frank var ombord två gånger. Annars hänger vi aldrig i de krokarna. Frank har bara träffat Erik typ en gång sedan han fyllde två år. Hyena har ett litet klistermärke med en kitchig madonnaikon, i sprakande färger, på sin mobiltelefon. När en präst intervjuades i teve här om kvällen och det i suddig bild bakom prästen sågs en marmorstaty föreställande Jesu moder, sa Frank: En så där har Nena på sin telefon. Trots att formspråket på ytan var helt annorlunda, färgerna andra den ena var i hel- och den andra i halv figur. Plats och form verkar vara starka kort hos honom, de märker man gång på gång.

Jaja, bäst att skriva ner detta i väntan på andra tider: Är det något jag lärt mig med barn så är det att saker förändras. Och så här kanske ungar håller på, äsch nu känns det helt töntigt att skriva detta om just mina barn men det är dem jag känner bäst. Jag blir också uppriktigt faschinerad av Franks rumsliga känsla, själv hoppas jag ju att det ska visa sig hänga ihop med att han är fruktansvärt bra på fotboll eller nåt annat vi kan slå mynt av nu i tider då genusforskingen är trängd. Ja de gäller att se det viktiga i livet.

Jag är bäst, eller nått

OK sitter här och är lite smått osäker på vart världen är på väg. Eller rättare sagt, hur långt jag ska följa den. Kollade lite snabbt upp my name på nätet, appropå förra posten om nollspionage. Var förstås tvungen att revoltera mot utlovat ointresse för min blogg från mig själv genom att genomsöka nätet rörande vad folk har sagt, och kors i Götakanal som vi brukar säga här hemma men man är ju inte populär där ute i världsrymden. Cirka hundra procent upprörda. Men asså, vad är det med mig som gör att jag bryr mig så lite om det. Jag fattar't knappt själv men jag tycker faktiskt inte nåt om saken. Jag är intresserad av det mesta folk tycker, förutom om vad de tycker om mig. Can't explain men jag har inte de fakulteterna liksom.

Med detta sagt vill jag berätta om folk jag bryr mig om: Eva och Åsa var här ikväll. Sten lagade mat: älgfärs som jag fått från jagande rar far, med rotsaker och svampsås (copy det vi bjöds på av moråfar när vi var ute på Gräsö och krattade löv). Massa bra saker sas. Det är så sjukt viktigt att ha skarpt folk att tillgå. Tror annars ibland att världen består av ett jämntjockt babbel. Fyffan vad det babblas. Unga människor är tveklöst värst. Kanske har jag varit sådan själv men helvete vad det tuggas. Men jag håller masken gott folk. Fast ni måste inte fortsätta för det.

Spionagefri zon

Sympatiserar med Mark Klambergs lilla post om rätten till oövervakad kommunikation. Men detta gäller för mig inte bara i relation till en statsapparat eller dess kontrakterade centineller. Jag känner nämligen själv påtagligt störd av alla webbräknare och diverse övervakningsfunktioner jag vet sitter på tidningssajter osv och som kollar hur man beter sig och vad man läser i utbudet, liksom av alla de bloggar som har olika räknare rörande besökare and so. Jag gillar helt enkelt inte att avlyssnas, varken från slott eller koja. Sen fattar jag ofcourse att det är skillnad på vem som avlyssnar vem å när, och att man ju kan skippa DN:s webbsida om man promt inte vill att de ska nå insikt i att man klickar på "Här är Jacksons dödsspruta" före "Reinfelts budgetprop får mothugg" och därmed bidrar till uppfattningen att den förra är en viktigare nyhet än den senare, men ändå, kan mahn inte få slippa sitt sämre själv every now and then?

I alla fall kan jag intyga att denna blogg är helt spionagefri. Jag räknar ingenting, minns inte någon. Funderar dock lite löst på att öppna kommentarerna igen men inser att det kräver att jag modererar dem (har ca 100 omodererade kommentarer sedan förra vändan, så det slutar väl i värsta/bästa fall med ett fruktansvärt dålig samvete so I don't know).

Har ockå läst en bok som heter Hedersmorden och orden, och om den ska jag skriva så snart jag får tid. Ocj Nej, jag kom aldrig så långt som till Snotty sist. Blev svårt sjuk, eller nej det blev jag ej men våldsamt trött vilket visade sig vara förstadiet till en ond snuva som kom över mig igår, så det må bli en annan gång. Snart (förstår jag att ni också vill).

Snotty ikväll!

Förresten spelar jag å Hyena skivor på Snotty ikväll. Kom!

Vård - så många som behöver det

Bra skrivet om våld, maskulinitet och fotboll i Dagens Arena. Även om det inte är några nyheter. Men vi går ju tyvärr in i tider då även riktigt gamla upptäckter måste hållas fram som om vore de nya, som att maskulinitet delvis konstrueras kring våldsanvändning - symbolisk, hotad eller reell, men allt det där borde ni veta.

Har annars set till att den största gossen fått sin första vaccindos mot svininfluensan. Man blir ju matt av alla konspriationsteorier om vacineringen, har ingen möjlighet att ta ställning till dem eller ens de mer vettiga farhågorna. Vi konsulterade barnets faster som är barnläkare, och följde så hennes råd.

Tycker annars att den bild som framkommit av svensk sjukvård kring nekade ambulanser och sjukvårdrådgivningar som uppmanar folk att stanna hemma och barn som blir hemskickade från akuten och sedan dör är meget kuslig. Jag har inte riktigt hängt med i vårdreformerna men det känns som om man har tänkt helt fel. Idén verkar vara att försöka kapa "det onödiga vårdsökandet" genom att upprätta diverse telefoncentraler, för att så dirigera samhällets resurser till de fall som "verkligen behöver det". Det jag tror att man missar med resonemanget är den lilla detaljen hur det är att vara människa. Det är som om man tror att folk ska besinna sig och förstå att just deras kämpa var den oviktiga och att de nu ska träda tillbaks för dem som verkligen behöver vården. Läget frammanar dock den begripliga önskan hos många, tror jag, om att vara just den som kommer i åtnjutande av den åtråvärda vården, och det skulle inte förvåna mig om det är så att folk sitter och överdriver för att inte bli bortsållade som de "onödiga" i ett samtal som understiger 2 min 38 sekunder och ger vårdrådgivaren en bonus.

Kontentan är iaf att vi idag verkar stå med en vårdapparat där det avgörande är vem du är, hur du kan presentera din åkomma och dig själv, för att få en snabb och för egen del lugnande vårdinsats gjord. Jag tror med andra ord inte att man med framgång kan telefonrådgiva bort önskan om att nå vård.

Äh, jag vet nog för lite om all detta och har gud ske pris ej behövt uppsöka annat än en vårdcentral för mina barns räkning. Jag är dock oerhört tacksam över att ha barnens faster, som man kan fråga om sånna saker man undrar men ej vill lasta samhället med och som har en specialistkompetens rörande just barn. Utan henne skulle jag känna mig mer rökt i dagens Sverige, och det är klart att så snart det händer något på rikt spelar det ju ingen roll att hon finns, då behövs abmulanser, droppställingar, provtagningar och framkomlighet till läkare på plats. Den biten orkar jag inte riktigt tänka på hur det är ställt med. Och då är jag ändå inte särskilt orolig av mig.

Det var inte jag som började - å jag tar avstånd direkt!

Nej ju mer jag tänker på det desto mer bespyeligt tycker jag det är att Expressens debattredaktör accepterar att Calle Schulman beskriver en kvinna som "skata" i en debattartikel. Oaktat om hon var körd i bollen. Att öppna den vägen..., ojojoj, det står så mycket på kö och väntar på att bli sagt om kvinnor om nu nedsättande omskrivingar ska tillåtas. Ja det är så jävla grovt att låta den sortens slängar flytta in i det etablerade debattrummet att jag baxnar. Snacka om att flytta gränser!

Får jag därför föreslå en diagnos av den skedda ledsamheten ur det av Calle Schulman öppnade perspektivet: Calle Schulman är en gris, och han hade lägrat en skata. Resultatet blev en slags skvader, och de har förstås mycket låg chans till överlevnad.

Se där så trevligt det blev i världen!

Levande livet!

Se f.ö. här, på Linnas blogg, för lite levande tal om barn. Jag kan annars bara intyga att det var exakt så här trevligt!

Så nu ska vi grina?

Jaha så nu är det allvar för Calle Schulman. Hans tjej har fått missfall och han skriver om hur jobbigt det var. Passar samtidigt på att kalla en kvinna på Södersjukhuset för "skata", och ja tar sig själv på stort A. Han är förstås ledsen - inte arg (förstås inte!) - "bara ledsen" - på sin föredetta svägerska Katrin Zytomierska för att hon på sin blogg utropat att bara misslyckade människor får missfall (eh?). Nu står jag här med skammen, typ, skriver Calle.

Jag vill föreslå att såväl C. Schulman och Zytomierska åker till månen och där upprättar en republik för alla som orkar vara så monumentalt knäppa i huvudet som de. För jag vet inte vad som är värst: Calle Schulmans ledsenögda berättelse om sin egen sorg kring tjejens missfall eller Zytomierskas galna utspel. För varför orka med något av allvarsprägel från schulmanhållet efter kunskaper som att han å brodern på sin humorblogg utlyste 10 000 spänn till den som först hällde en öl över vem det nu var i kändissverige. Och så vidare.

Jag är så innihelvete less på dessa 80-talistmänniskor som bara tror att saker spelar roll när de händer dem - då är det A L L V A R. Då ska vi rodda fram begrepp som medmänsklighet och förståelse. (Och vi ska lyssna. Ja satan vad vi ska lyssna, på sådant som väl hänt människor sedan sortens begynnelse: Det helt fantastiska i att just de har fått barn och hur sjukt unik den ungen är.) Så länge deras egen skuta seglar lugnt däremot, då kan och bör man skratta åt svaghet, människor å annat fånigt.

I sak håller jag förvisso med Schulman. Det är i allmänhet idioti att tiga om graviditeter fram till v 12. Sånt spär på just de strömningar kring missfall han nu konfronteras med. MEN, det gör också det knarkande av barnsajter, graviditetsforum och mama/papatidningar som världen erbjuder, och där Calle Schulman enligt egen uppgift helt frivilligt visst trädde in.

Kan inte alltså samtliga bara ta det lite mera lugnt kring allt detta, och så Shulman å Zytomierska till månen dåh, så finns det i alla fall utsikter till en bättre värld.

Finsnamamman och andra

Fick denna länk av Magnus angående Finansmammans blogg. En blogg som orsakat vettlösa hatattacker av könsord och kvinnohat. Man undrar ju vad är det som sker med Sveriges män. Det gäng av allt för många som verkligen känner att nu har deras tid kommit, så undan kärringar! Det är bedrövligt. Snart går de väl man ur huse med käppar och börjar prygla kvinnor om kjolarna är för korta eller vad ska jag tro?

Bedrövligt var också det tillstånd jag mötte i den så kallade virtuella verkligheten när jag igår i ett obetänksamt ögonblick surfade runt i densamma. Bland annat kraschade jag in i Katrin Zytomierskas blogg där jag delgavs saker ur livet med Bingo Rimér som jag inte hade mental beredskap att hantera: Jag mötte ett slags intesivt och hårdspänt tonläge kombinerat med noll graders angelägenhetsgrad och innehåll, nej jag vet inte men jag blev så våldsamt deprimerad av hela anslaget. Kanske var det också kombon av graviditet och bingoliv som framstod som så mardrömslik. Som KZ mycket riktigt påpekade kan man ju inte hålla på och dricka alkohol när man är gravid, och tanken på att nykter framleva sina dagar i sagda kontext frammanade nån slags panikattack hos mig. Men hey, jag slipper så i dessa fragmenterade högerdagar ska jag väl inte ens tänka tanken att våra liv sitter ihop här på planeten.

Mera ljus!

Jo det finns ju en ljuspunkt till: Skidresa kirrad. Den första av planerade tre denna säsong, men det är kanske högt siktat, vi får se. Frank ska iaf i skidskola, han började ju åka förra året och visade grym talang. Det, mina damer och herrar, är förstås kuligare att tänka på än fånarna i Newsmills kommentarsränna, ja jävlar va kul det ska bli att klämma lagg!

Puuhh, man får gratulera sig till sitt trevliga inre liv

Har alltså skrivit en artikel på Newsmill, som givetvis rubriksattes i värsta skitstil och drog ner spottloskor från läktaren. Herregud varför är folk sånna? Artikeln tog tag i det som varit själva poängen i "våra" inlägg i hedersvåldsdebatten, men just nu är jag för tagen av vulgariteten på nätet för att idas dra dessa en runda till. Trevligare då att tänka på stundande höstmys med lövkrattning i kustbandet. Som sagt, man får vårda sitt inre liv, det kan inte jönsarna ta ifrån en.

Vårt dagliga bröd

Har idag överraskat med att laga en maträtt bestående av fler än två ingredienser. Det blev en pastasås med lax, soltorkade tomater, matlagningsgrädde, vitlök och lite dill. Ja salt var ju också med i leken. Och så pasta förstås. Jösses, jag tvivlade hela tiden på att det skulle gå men det gjorde det och Frank tyckte det var gott.

Jag lider väldigt mycket av detta med den ständiga matlagningen till barnen. Att man ju måste fixa mat till dem. Jag tycker inte om att laga mat. Jag gillar att baka, men faktiskt inte att laga mat. Sten brukar säga att jag lagar mat som en man. Jag gör det sällan, men ibland kan jag slå till med en trerätters. Jag har då, och detta är hans beskrivning, gått och handlat utan att först titta i kylen vad som finns. Sen drar jag ner varenda hushållsmaskin som bostaden innehåller och kör den på högvarv, häller saker i konstiga formar, lämnar disk i drivor och ja, köket ser ut som fan och kylen är fylld av dubbla honungsburkar och pepparrotstuber. Sen vill jag ha stora mängder beröm, och hjälp med en röjning av brottsplatsen.

Mellan dessa utbrot av skaparlust är stapelfödan under min husmorsregim blodpudding, falukorv och spagetti, renskav, banantorsk* (bananer tycker jag faktiskt hör hemma i matlagning och då till fisk - rödspätta med brysselkål och stekt banan är mkt gott men när tusan lagar man det?), pannkakor eller kanske kanske om jag är riktigt pepp, en pastasallad med bönor, avocado, tomater och mozarella. Men då har oftast Sten ringt och sagt vad som finns hemma och hur jag kan gå tillväga. Eller, nu kan jag inte komma ihåg vad vi har ätit denna veckan. Har vi ätit? Jag tror det. En sån tur att barnens far är så flink vid spisen. Och, som ni vet, jag kan ju så mycket annat. Men ärligt. Jag tar blöjbyten och nattvak för ett helår, bara jag slipper den fördömda matlagningen.

* torsk (eller sej men rätten fick sitt namn på den tiden torsk var ok att äta), bananer och vispad grädde med curry som hävs över fisken, ja ni vet, det brukar visst göras med fläskfilé hos de otrogna.